Att vara i ett mellanrum känns lite ensamt. Från att ha varit delaktig i något tills att vara en del av något igen. I mellanrummet känns det som sagt en smula ensamt. Ok, familj och vänner finns kanske... men få vågar eller vill eller kan prata om det egentliga skälet till varför det blivit som det blivit.... och framtiden. Åtminstone inte så mycket personligt och nära.
Dessutom är mellanrum förlamande. Det ”suger”. Istället för engagemang och positiv och engagerande aktivitet...
Sökandet... Väntan... tills något nytt händer känns oändligt lång... Mellanrum är inget du längtar till. Mellanrum är inget du vill.
Men... jag vet... [också idag - precis som igår] att Den som söker han finner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar