Då var det dax att infinna sig med gubbskallen på den privata sjukvårdsinrättningen med specialistläkare från universitetssjukhuset. Solen lyser, dagen till ära, den krispiga frostnatten märks fortfarande och en viss inre kyla gör sig tillkänna. Jag har visserligen läst på, men en viss inre oro känns.
På vissa delar av gubbskallen är det skrovligheter och det är just detta som är huvudnumret idag!
I behandlingsrummet talade de lugnt och läkaren tog tag i skalpellen med det blå handtaget och skrapade på skalpen. Skrapade... det kändes närmast som om hon skar ett antal snitt lite här och där ”där uppe”. Jag blundade och knäppte händerna...
Sjuksköterskan tog sedan salvan och applicerade runt den på skrovligheterna. ”Det svider lite”, därefter stort bandage på hjässan och något lager av hudfärgad tejp.
Salvan verkar i tre timmar och då på plats igen i ett nytt behandlingsrum. Upp på britsen. Svarta glasögon för ögonen för nu är det dags att möta ljuset. Behandlingen med infrarött ljus kan börja!
Det gör FRUKTANSVÄRT ont! I åtta och en halv minut. Det är som om skallen ska brinna upp. Jag får veta att alla som får behandlingen inte ser ljuset i tunneln, utan behandlingen får avbrytas och skallen kylas ner. Jag står ut!
Ett glas vatten och två Alvedon och jag måste sitta i väntrummet en bra stund innan jag orkar med hemfärden.
Nu är det afton och smärtan är inte fullt så intensiv, det känns dock fortfarande som en mindre präriebrand...
Behandlingen ska resultera i att skrovligheterna, Aktiniska keratoser, nu inte ska utveckla någon hudcancer. Tack gode Gud för en lyckad behandling!
